💔 Jag tog ett flyg för att vara nära min bästa vän innan hennes förlossning, men det hon sa till mig rörde mig så djupt att jag vände om och åkte direkt hem.
Claire och jag har varit vänner sedan barndomen. Hon har alltid funnits där för mig, särskilt när mina föräldrar skilde sig. Sedan dess har hon blivit som en syster för mig. Vi har alltid stöttat varandra, och jag har alltid varit där för att stötta henne i svåra tider.
Efter sitt äktenskap flyttade hon till England. Hon har två underbara pojkar och väntar sitt tredje barn, en flicka, som hon ska föda om en eller två veckor.
Eftersom jag arbetar online har jag möjlighet att arbeta från var som helst. Så jag bestämde mig för att åka till England för att vara nära henne innan förlossningen. Det hade gått fyra år sedan jag såg henne sist, och jag bestämde mig för att överraska henne utan att säga något.
Jag bokade ett flyg och åkte utan att meddela våra gemensamma vänner. Jag kände hennes adress, så jag tog en taxi direkt till hennes hus. När hon öppnade dörren och såg mig, skrek hon av glädje, oviss om jag verkligen var där framför henne.
Hon kramade mig varmt, och i några timmar pratade vi oavbrutet för att ta igen den tid vi hade missat. Men efter ett tag märkte jag något annorlunda med henne. Det var inte den Claire jag kände.
Hon sa något som skakade mig. Jag tog mina väskor och åkte tillbaka hem, med ett tungt hjärta och ånger över att ha åkt till henne.
Fortsättningen på historien finns i artikeln i första kommentaren 👇👇👇.
När Claire pratade med mig, glänste hennes ögon av en sorg jag aldrig sett tidigare.
Hon erkände att hon kände sig ensam, att hon inte längre kände igen sig själv.
Ekteskapet och moderskapet hade inburit henne i en rutin där hon förlorade sig själv lite mer varje dag.
Hon berättade att hon kände sig utmattad och att graviditeten med sin dotter bara hade förvärrat känslan av tomhet.
Det mest chockerande var att hon sa att hon inte ens var säker på att hon ville ha det här barnet.
En chock. Hur kunde hon säga så?
Det gick emot allt hon alltid hade velat.
Jag ville lugna henne, säga att allt skulle ordna sig, men något i hennes blick fick mig att frysa till.
Hon bad mig att inte blanda mig i hennes liv längre.
Det var då jag vände om, med ett tungt hjärta och tvivel som sakta började ta form i mig…
